Undervisning bland templen

Hej på er!

Imorgon bitti lämnar vi då Phnom Penh för några dagar för att åka norrut för den där undervisningen jag ska hålla. Det ska bli roligt och spännande. När vi ändå är i Siem Reap så kommer vi också passa på att besöka Ankor Wat. För er som inte vet vad det är så är det en stor tempelstad som var bortglömd länge men som en fransman praktiskt taget snubblade på när han var ute i djungeln. Idag är det Kambodjas största turistattraktion och det största templet, Ankor Wat, är avbildat överallt; på flaggan, på bilar och mopeder, på ölflaskor osv...

Både idag och igår har vi träffat svenskar. Hasse Olofsson och Stefan Beimark har varit på besök. Hasse jobbar inom radio och Stefan är pastor. Idag var vi ute på det som kallas Killing Fields strax utanför Phnom Penh. Det var här som de röda khmererna avrättade många av de fångar som man haft inne på Tuol Sleng i Phnom Penh. Det är alltid jobbigt att påminnas om Kambodjas dystra förflutna men nödvändigt för att bättre förstå dem. När man går där på stigarna så kan man fortfarande se trasor och ben sticka upp ur marken. De flesta kropparna grävdes upp men ungefär 1/3 finns fortfarande kvar och kommer fram nu när det regnar.

Kan också berätta att någon har försökt kommentera men inte lyckats så ska det nog gå bättre nu. Jag lyckades nämligen hitta en inställning så man inte behöver logga in för att skriva något. Välj "Namn/webbadrsss" och skriv in namnet så är det klart!

Ha det bra!

/David

Små solskensglimtar….å lite bilder

Phnom Penh är en stad med stora kontraster och jag kan många gånger tycka att är otroligt jobbigt – en liten andel människor som är rika och en majoritet som är fattiga…usch jag spyr på det ibland och att själv tillhöra den lilla privilegerade gruppen där man har allt i livet utan att behövt kämpa för det. Det är så orättvist…så fruktansvärt orättvist och jag tror aldrig jag kommer att förstå varför…

Men….samtidigt så uppkommer så många komiska situationer hela tiden (som på ett sätt är tragiska) men som man inte kan låta bli att le åt….

När jag och Noah tex gick till lokala markanden häromdagen mötte vi en gammal kvinna med en plastsäck på ryggen. Jag log åt henne, hon log tillbaka och så började vi föra en ytterst enkel konversation på min extremt dåliga khmer. Hon förstod i alla fall att jag skulle gå till markanden så hon slog följe med oss. Under tiden vi gick sa hon med ett stort leende till människor utmed vägen att VI var på väg till marknaden. Hon såg så lycklig ut! Ett par gånger stannade hon och rotade lite i soporna. Å när vi kom till marknaden berättade hon för äggförsäljaren att hon hade gått till marknaden tillsammans med vitingarna och så pekade hon på oss och log stort…

Kolla in de blänkande backspeglarna:)

Och min tuk-tukförare…han är för söt han…. Av en
slump (pga massa missförstånd som det alltid blir…
.med vår andra tuk-tuk förare som nu längre inte är vår tuk-tukförare) så är han den ende som vet vägen till den klinik där jag är två dagar i veckan. Problemet för mig är bara att han endast talar khmer, inte har någon klocka eller telefon. Första gången jag åkte med honom hade han bara en liten glasskärva som backspegel, men eftersom säkerhet är viktigt gav jag honom pengar och hoppades att han skulle köpa två backspeglar. Guess what…ett par timmar senare körde han förbi mig med två blänkande backspeglar och ett stort leende!






Igår var jag på kliniken igen (min tucktukförare hade förstått att jag skulle dit:)), det var mycket att göra, fullt av patienter! Här kommer lite bilder!

Jenny, Mom och en kvinna med sitt lilla barn

a

Visst är de otroligt söta!

Väntrummet i slutet av dagen...

21-åriga Mom som är färdig sjuksköterska nästa år. Hon verkar ha ett stort hjärta och vill verkligen hjälpa fattiga människor i provinsen där hon bor. Två dagar i veckan kommer hon frivilligt till kliniken för att hjälpa till men även för att få erfarenhet! Det är underbart att möta sådana människor!

Två gravida kvinnor som blivit undersökta av två blivande barnmorskor

Ja, det finns många härliga kambodjaner!

Hipp hipp hurra!

Idag var det ingen vanlig söndag. Idag fyllde nämligen jag (David)  år. Det firades redan på morgonen med present på sängen  – popcorn som jag får poppa själv. För er som känner mig så vet ni att det var en alldeles förträfflig present!

Efter gudstjänsten bar det av till en restaurang med tillhörande pool där vi sedan tillbringade eftermiddagen. Noah verkligen älskade att bada, och hans föräldrar också för den delen.

Tack för alla grattis hälsningar som jag har fått, det är roligt!

Eftersom Anna skött bloggandet med bravur så är detta ju mitt första inlägg. Ska jag skylla på något så är det nog allt läsande. Jag kommer bla i mitten av oktober hålla en två veckors kurs i Kristologi här på bibelskolan. Att jag skulle undervisa var ingen överraskning för det visste jag om. Så jag hade plockat med mig böcker och redan läst en del – om de historiska böckerna i Gamla Testamentet. Ämnet blev nämligen ändrat, men jag klagar inte. Att få läsa och lära sig mer om Jesus är väldigt intressant och givande. Nästa helg ska vi åka norrut till Siem Reap där jag kommer att hålla en helgkurs om Bibeln för nykristna runt om i provinsen – spännande och utmanande!

Precis som Anna redan nämnt så fick jag i veckan känna på att undervisa. Det var andra års eleverna som jag hade (den andra kursen är för treorna). De var nitton stycken, 10 killar och nio tjejer. Såvitt jag har förstått det så kommer de alla att jobba som pastorer när de går ut. Om de får lön för det de gör är nog en annan femma dock.

Vi bor på området där skolan ligger och det känns väldigt skönt. Här finns en stor plan för Noah att springa på med både gräs, träd och en volleybollplan. Precis utanför grindarna går det en grusväg som är en återvändsgränd vilket innebär att trafiken är lätt. Där brukar grannens barn leka (de bor 30 pers i huset så det är ett bra gäng med barn) och de är riktigt förtjusta i Noah.

Här kommer vår adress om ni vill skicka choklad eller annat:-)

Anna & David Celinder

c/o Assemblies Of God

PO Box 130

Phnom Penh, Cambodia

Anyone who has ever struggled with poverty knows how extremly expensive it is to be poor/ J Bladwin

Hej alla där hemma!
Hoppas ni har det bra och njuter av hösten! Tittade på lite statistik över vår blogg och insåg att det är många som läser här, det är kul men jag hoppas verkligen att ni tar allt jag (och ibland förhoppningsvis David) skriver här med en nypa salt och tolkar allt till det bästa:). Snälla gör det!

David är iväg och undervisar sina första lektioner just nu. Det är mycket nytt för oss hela tiden, nya situationer, händelser och många möten med olika människor vilket är fantastiskt spännande och roligt, samtidigt som båda David och jag blir lite nervösa emellanåt, (okej då, mest jag...). Noah lever i nuet, busar och har kul för det mesta. Man skulle leva och lära lite av honom på det området faktiskt.

Igår var jag iväg på den lilla hälsokliniken i utkanten av stan för första gången. Det är en klinik för mödrar och barn som drivs av Water of life. Här jobbar även en socialarbetare då det finns så otroligt mycket sociala problem runt patienterna som är omöjliga att blunda för Det satt redan mammor och barn och väntade på oss när vi kom, men allra först hade vi en kort liten morgonsamling med lite prat och bön. Barnmorskans bönämne var bla en kvinna som nyligen fått sitt andra barn. Detta barn hade varit sjukt vid ett flertal tillfälle. Pappan hade försvunnit och nu fanns ingen inkomst till familjen. Därför hade kvinnan börjat knyta något slags hantverk vilket ger 700riel/dag (ca 1krona/dag)   … Livet är så fruktansvärt hårt för många människor och problemen handlar att överleva. Ibland kan det kännas så hopplöst och det är otroligt skönt att få göra sitt bästa och sen be att Gud välsignar arbetet.

Det var lite komiskt när Jenny, den brittiska kvinnan jag ska försöka hjälpa lite, visade mig runt. Allt bestod av tre små rum, ena hörnet var "receptionen”, så gick vi en meter - så var vi framme vid " undersökningsplats av barn", vände man sig om hade man "medicinskåpet" gick man 1meter till var vi inne i barnmorskans rum där gravida och deras nyfödda undersöktes osv...."väntrummet" var givetvis utomhus. Det var väldigt enkelt och primitivt! Jag kände mig lite lost, men jag fick ett stetoskop och sen var det bara att sätta igång. Jag kollade temp, puls och andningsfrekvens och lyssnade på lungorna på barnen. SÅ otroligt söta! En bebis som bara var två veckor vägde bara 2,2kg, men hade iallafall gått upp 2hg sedan förra vägningen!  Jag är ju inte så van att använda stetoskop (i Sverige är det ju läkarens uppgift att lyssna på hjärta och lungor) men Jenny var sjyst och hjälpte mig. Ja, det blir garanterat en lärorik tid. Min khmer är ju väldigt bristfällig också vilket begränsar en, men jag försöker plugga lite då å då. Bra sjukvård är något som är en stor bristvara i det här landet och den som finns är alldeles för dyr för många fattiga människor. Tänk att inte ens ha råd att ha lite paracetamol (Alvedon) hemma till sitt barn? Livet är så fruktansvärt orättvist. Det citatet jag skrev i rubriken (ungefär  "De som någon gång har kämpat med fattigdom vet hur otroligt dyrt det är att vara fattig") läste jag i boken jag håller på med nu "Health and poverty". Å det stämmer väldigt väl…

Ja…jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det orkar ni nog inte läsa så nu är det bäst jag slutar.
Ha d gott allihopa!
Kram Anna

Fotfästet börjar komma tillbaka....

Sosidaj!
Nu börjar dagen gå mot sitt slut för oss, Noah sover, David sitter och förbereder lektioner och jag tänkte skriva några rader och försöka lägga in lite bilder här. Livet här börjar så smått ta form och vi är inte riktigt så lost som vi var för en vecka sedan. David har fått datum för när och var han ska undervisa. Hälsostudien som jag ska hjälpa till med ute på landsbygden har tyvärr krympt från tre månader till tre veckor. Studien kommer ske  i november. Istället kommer jag två dagar i veckan hjälpa till på en liten klinik i utkanten av Phnom Penh två dagar i veckan och på en annan klinik en dag i veckan. Ja så ser planen ut nu iallafall och det känns faktiskt jättebra, men spännande och nervöst! Jag vet jag vet....vi ska inte förvänta oss att det blir som vi planerat nu, men hur i hela världen ska man kunna låta bli att förvänta sig saker? Det är väl helt omöjligt eller? Ja ja, hittills har ju saker blivit bättre än vi tänkt i allafall,.

Vår vecka här i Phnom Penh har vi varit lite turister och sett oss om i stan lite, varit på en lekplats (tror att det finns en till i stan) jätte fin och öppen för allmänheten...men med vakter som såg till att allt gick rätt till:) Noah älskade det men svetten rann och det fanns ingen skugga så vi blev inte så långvariga där. Istället åkte vi vidare till Wat Phnom , ett av tempeln här i stan. Åt gott på restaurang och Noah charmade servitriserna som vanligt. Det är väldigt väldigt gott om servitriser på restaurangerna och de verkar inte ha så mycket att göra.

Några söta barn som gärna ville bli fotograferade

Phnom Wat

Toul Sleng

 Vi har även varit och besökt Toul Sleng, ett fruktansvärt ställe som användes som tortyrcenter under Röda Khmerernas tid på 70-talet. Det var verkligen vidriga saker som guiden berättade. Här skulle förrädarna  (dvs alla som hade någon slags utbildning, hade glasögon eller på något sätt inte var bonde) bekänna och ange andra förrädare. Man använde sig av skorpioner, doppade huvudena i avföring, spädbarn slogs ihjäl mot ett träd, elstötar och massa andra omänskliga handlingar. Man kan bara inte förstå hur sånt här kan hända gång på gång i olika delar av världen. Så fruktansvärt! Vår guide hade själv varit slav ute på risfälten under dessa år och hela hennes familj blev dödade. 1975 då Pol Pot och röda khmererna tog makten räknar som år 0 här i Kambodja. För precis allting förstördes och mellan 1-3miljoner kambodjaner dödades på 4år! Usch usch usch...livet är så fruktansvärt orättvist

  Det finns snälla amerikaner som tar väl hand om oss och som har barn i Noahs ålder. Bara i helgen har vi varit ute och ätit hamburgare två gånger (jag, Anna, är ju ingen älskare av den sortens mat, men sällskapet är trevligt....) Anledningen att vi skulle äta hamburgare enl amerikanarna var för att "It feel´s like home"


Tiden rusar iväg och vi ska snart flytta och lämna vår första lägenhet som vi så snällt fått låna:). På torsdag flyttar vi till det lilla gästrummet vi ska hyra, lite trångt kanske men det känns som den smidigaste lösningen och hyran var okej, 300US/mån. 

Jag antar att hösten har börjat komma så smått där hemma?! Här har vi det varmt och svettigt....men vi klagar inte....blir bara lite trötta.




Vi har kambodjanska mobilnummer om ni vill sms:a (eller om ni redan gjort det på våra svenska nummer så kan ni gärna sms:a igen) Anna +855 785 302 60 och David +855 788 464 73

Ha det gott allihopa!
Svettiga kramar Anna

ps nu har David pluggat klar å hälsar så gott till er alla:)