Nu säger vi hej då!

Sista dagen å jag börjar få lite resfeber (om man nu kan få det för att åka till Sverige, jag vet inte...).... d är mycket vi kommer sakna....och en del vi inte alls kommer sakna....

Vi kommer att sakna:
*alla härliga människor- det är så många som vi skulle velat lära känna lite bättre....
*värmen - nu är det runt 30grader hela tiden å vi tycker det är sååå skönt...men många kambodjaner fryser...å en del gamla har visst problem med lederna när det blir såååå kallt....
*alla komiska situatioenr - som uppstår när en person talar dålig khmer och en dålig engelska;)
*barnkliniken
*de fantastiskt underbart söta barnen - Noahs vänner är sååååå söta
*solsken - i alla fall morgon och kvällssol
*frukten
*enkelheten att leva
*allt å alla är så barnvänliga...Noah behandlas som värsta superstar
*lugna hemmakvällar
*å massa massa mer

Vi kommer då inte sakna:
*trafiken (usch...även om den är väldigt underhållande....och komisk...)
*ormar (vakten berättade igår att han dödat en 9kg orm här på området för 3månader sedn...)
*att bli lurad på pengar
*de enorma kontrasterna mellan fattiga och rika
*att allt är så komplicerat - hur man ska leva rätt, på vilket sätt man ska hjälpa människor som har det svårt (det kanske är lite samma problem i Sverige med, men här är fattigdomen så nära...)
*att inget är barnvänligt - trafiken, dåliga räcken på höga höjder, farliga trappor, hundar, hål å brunnar och dyl....ofräsch parasiter och maskar....

Vi har haft en helt fantastisk resa, ibland har det varit lite tufft, men det har varit fantastiskt mycket bättre, enklare och smidigare än vi kunnat ana. Å inte en gång har vi behövt besöka sjukvården! Tack Gud, det är verkligen bönesvar!

Vad som händer i framtiden vet inte vi, men Gud vet och vi ser framemot den med spänning:)
Nu ska Noah få ut å leka med sina kambodjanska vänner en sista gång!

Ha en underbart härlig och skön jul och ett gott nytt år! Hoppas vi syns! Å har ni vägarna förbi Örebro så är det bara att höra av sig:)
Kramar Anna å David å Noah

”En resa på tusen mil börjar med ett enda fotsteg”

Hej

Vaknade tidigt idag och kunde inte somna om. Det är många tankar som snurrar runt.... livet är så konstigt å så fruktansvärt orättvist. I tisdags var jag för sista gången på kliniken. Det kändes lite sorgligt för det har verkligen varit roligt att få arbeta där och jag har lärt mig massor. Och människorna som jobbar där är helt underbara. Precis innan jag skulle lämna kliniken kom en kvinna med en liten pojke. Det visade sig att kvinnan var barnets faster, mamma hade dött när barnet bara var 4 månader. Nu är barnet 12månader och förfärligt undernärd, vägde endast 5,9kg. Nu hade barnet dessutom haft diarre x flera senaste dagarna, förmodligen drack de inte rent vatten. Mostern berättade att det fanns fyra syskon till i familjen, pappan arbetade medan farmor tog hand om den här lille killen. Själv arbetade fastern och hade  fyra egna barn. Hon sa att de hade det väldigt fattigt och ville att vi skulle ge mjölk till den här lille killen, hittills hade pojken livnärt sig på risavkok. Jag försökte förklara att den här lille killen behöver vanlig mat – ris, kött, fisk, rönsgaker…men det menade fastern att det inte fanns pengar till.  Vår socialarbetare Meng lovade att göra hembesök hos familjen för att se hur det verkligen står till för att veta hur man ska kunna hjälpa dem bäst i framtiden. Varför ska livet va så olika för olika människor? Hur kan Noah ha fått en så bra start i livet medans den här lille killen inte fått det? Det är i alla fall helt fantastiskt att se personer som Meng arbeta, hon är helt underbar och ger verkligen hopp för en mer rättvis framtid! ”En resa på tusen mil börjar med ett enda fotsteg”

Kram på er!

Både vill och vill inte...

Transformed life church!

 Sitter här hemma och lyssnar på svensk julmusik ...i Kambodja, det är inte dåligt va? Och längtar hem till julen...få träffa familj och vänner och äta massa god mat och jul godis. Vi måste äta upp alla kilo vi (mest David) förlorat. Noah är den enda som gått upp i vikt, så ni behöver inte va oroliga:). Och samtidigt börjar det kännas så grymt sorgligt och tråkigt att lämna Kambodja. Nu när vi väl börjat lära känna lite folk här. Igår hade vi en helt underbar dag. Först var vi på gudstjänst i en nystartad studentförsamling där David predikade och Noah sprang runt och lekte med studenterna. Vår son är lite konstig, han föredrar  ALLTID att leka med killar, till tjejernas stora besvikelse.... Sen var vi ute å åt med Ana och Longdi, Phana och hans bror. På eftermiddagen var vi hemma hos ett par grannar och satt och pratade ett par timmar och drack kokosmjölk. De tyckte Noah hade lagt på hullet lite... Mannen i huset har jobbat på krigstribunalen där tanken är att rättvisa ska skipas efter röda khmerernas fruktansvärda tid. Ni kanske hört om det på nyheterna?
Mycket trevlig dag och det bästa är att allt och alla är så barnvänliga vart man än kommer. Noah älskar det och han glädjer många.Varför kan man inte vara på flera ställen samtidigt? Varför ska man behöva välja?
 

Sen funderar man ibland på alla människor vi mött. En dag för ett tag sen sa vår granne i skjulet om och om igen ”You need a baby, you need a baby”. David och jag fattade ingenting, men efter en stunds pratande på dålig engelska och dålig khmer förstod vi vad han menade. Han ville att vi skulle adoptera en 10dagar gammal bebies eftersom barnets föräldrar var döda. Vi försökte förklara att detta inte var möjligt, vilket han överhuvudtaget inte kunde förstå. Men han insisterade på att vi i alla fall skulle följa med och titta på bebisen. Vi gick någon kilometer från där vi bodde, in i ett slumområde. Alla människor tittade undrande på oss och när vi kom fram till huset/skjulet där bebisen fanns hade det samlats massor av människor och barn där. Längs in på en liten träbrits låg en liten bebis, garanterat förtidigt född, så förfärligt liten och ynklig. Hur ska ett sånt litet knyte kunna överleva under såna förhållande? Och jag vet, det finns hur många sådana här fall som helst, och jag har mött många på kliniken och jag har fått höra många tragiska berättelse. Men det blir alltid så mycket mer verkligt när man kommer hem till människor och får se det i verkligheten.Suck...jag längtar så mycket efter en rättvis värld, även om det kan kännas långt borta...

Hoppas ni alla njuter av julförberedelser å kom ihåg att va snäll mot andra:)!

Kram på Er!

Bland risfält å ormar....

 Hej!

Debbie berättade om massa olika TB-patienter hon träffat. Intressant och fruktansvärt...

Hoppas ni alla haft en bra vecka! Vi har haft en lite spännande och utmanande vecka. I har varit ute på landsbygden ett par dagar och besökt ett amerikanskt missionärspar. Debbie och John som de heter, har valt att leva ett väldigt enkel liv för att de ville minimera skillnaderna mellan dem och de kambodjanska bönderna. Så de levde i ett enkelt khmer hus gjort av gräs, inget rinnande vatten, ute dass, ute "dusch" och endast lite el från en solpanel. Cyklade överrallt . Debbie är sjuksköterska och jobbar med ett tuberkuloscenter och John jobbar med ett utbildningsprogram för barn. De kambod-janska bönderna här har det otroligt tufft och får
kämpa hårt i livet för att överleva. Tyvärr är detta
vardagen för större delen av kambodjas befolkning.
40% av kambodjanerna har fortfarande inte tillgång
till rent vatten och sjukvården är VÄLDIGT bristfällig här ute på landsbygden

Debbie och Johns hus

Vattenbufflar och trähjul...

.

Nu är det skördetid för riset, så David fick testa på att skörda ris förhand ute på risfältet. Bönderna blev så glada för den förvirrade vitingen och ville att han skulle komma tillbaka även nästa dag och hjälpa till. Det är svettigt att stå i gassande sol en hel dag på risfältet vill jag lova, så David nöjde sig med en timme.Här serverades det ris morgon, middag och kväll...

Soft att vila lite mitt på dagen när det är som varmast.

 

 

 

 

Noah gillade att det var mycket olika djur att titta på...

Ormar fanns det här också till min stora förskräckelse…det första vi såg när vi kom till huset där David och jag och Noah skulle sova var en halvmeter lång orm vid grinden. Usch….och sen en gång när David och Noah gick ut där man tvättade sig ringlade det sig en orm uppe på väggen…När jag frågade Debbie om de kunde komma in i huset svarade hon enkelt "ja"....men de flesta var visst inte giftiga....

Tuberkuloscenter. En patient  med tuberculos som gjort en lungröntgen i en närliggande by

 Det var väldigt givande och intressanta dagar och väldigt viktigt att påminna sig om att hur många kambodjaner lever ute i bushen. Det kändes som att resa många år tillbaka i tiden.  Grymt skönt var det att slippa all trafik och bara känna bonde samhällets lugna rytm. Det här blev långt....jaja...

Ha det gott vänner! Kram Anna

En snitt? Nej en Smith!

Noah var så klart med på ett hörn

Igår kom vi hem från vår tripp till nordöstra Kambodja - Mondulkiri. Mondulkiri skiljer sig rätt mycket från det som annars förknippas med Kambodja. Det är bergigt, har en hel del träd och är lite svalare än Kambodja i övrigt. Där bor också många Bunonger som är en minoritetsgrupp i Kambodja.

Inte ett risfält så långt ögat kan nå!

Vi åkte dit tillsammans med en organisation som heter ICC (International Cooperation Cambodia), de var där för att undervisa lokalavdelningen i hälsa och hygien. Förutom att vara med de två dagarna träffade vi också Mariam och Phil Smith som bor och jobbar däruppe. Mariam är en svensk som jobbar för EFK i Kambodja. Vi kände oss väldigt välkomna hemma hos dem där vi blev bjudna på både kladdkaka och mat. De bodde strax utanför stan/byn i ett jättefint och mysigt hus.

Även om det var intressant att vara med på undervisningen så var det bästa med resan just att träffa denna familjen. Att se en fungerande missionärsfamilj bo och verka med ett öppet hem var uppmuntrande och inspirerande! Att komma bort från Phnom Penhs trafik och hets var också skönt även om det var riktigt skönt att komma hem igen också!

Vi har svårt att förstå att det bara är 2,5 vecka kvar i Kambodja nu! Denna resa som vi har förberett och laddat för så länge är snart slut. Var har tiden tagit vägen? Men samtidigt, vad mycket vi har lärt oss!

För att förbättra trafiksäkerheten har man förbjudit packning på taken. Men man nämnde inget om sidorna på bilen...

Fjäsk-Noah in action!

 

Smitharna!