Både vill och vill inte...

Transformed life church!

 Sitter här hemma och lyssnar på svensk julmusik ...i Kambodja, det är inte dåligt va? Och längtar hem till julen...få träffa familj och vänner och äta massa god mat och jul godis. Vi måste äta upp alla kilo vi (mest David) förlorat. Noah är den enda som gått upp i vikt, så ni behöver inte va oroliga:). Och samtidigt börjar det kännas så grymt sorgligt och tråkigt att lämna Kambodja. Nu när vi väl börjat lära känna lite folk här. Igår hade vi en helt underbar dag. Först var vi på gudstjänst i en nystartad studentförsamling där David predikade och Noah sprang runt och lekte med studenterna. Vår son är lite konstig, han föredrar  ALLTID att leka med killar, till tjejernas stora besvikelse.... Sen var vi ute å åt med Ana och Longdi, Phana och hans bror. På eftermiddagen var vi hemma hos ett par grannar och satt och pratade ett par timmar och drack kokosmjölk. De tyckte Noah hade lagt på hullet lite... Mannen i huset har jobbat på krigstribunalen där tanken är att rättvisa ska skipas efter röda khmerernas fruktansvärda tid. Ni kanske hört om det på nyheterna?
Mycket trevlig dag och det bästa är att allt och alla är så barnvänliga vart man än kommer. Noah älskar det och han glädjer många.Varför kan man inte vara på flera ställen samtidigt? Varför ska man behöva välja?
 

Sen funderar man ibland på alla människor vi mött. En dag för ett tag sen sa vår granne i skjulet om och om igen ”You need a baby, you need a baby”. David och jag fattade ingenting, men efter en stunds pratande på dålig engelska och dålig khmer förstod vi vad han menade. Han ville att vi skulle adoptera en 10dagar gammal bebies eftersom barnets föräldrar var döda. Vi försökte förklara att detta inte var möjligt, vilket han överhuvudtaget inte kunde förstå. Men han insisterade på att vi i alla fall skulle följa med och titta på bebisen. Vi gick någon kilometer från där vi bodde, in i ett slumområde. Alla människor tittade undrande på oss och när vi kom fram till huset/skjulet där bebisen fanns hade det samlats massor av människor och barn där. Längs in på en liten träbrits låg en liten bebis, garanterat förtidigt född, så förfärligt liten och ynklig. Hur ska ett sånt litet knyte kunna överleva under såna förhållande? Och jag vet, det finns hur många sådana här fall som helst, och jag har mött många på kliniken och jag har fått höra många tragiska berättelse. Men det blir alltid så mycket mer verkligt när man kommer hem till människor och får se det i verkligheten.Suck...jag längtar så mycket efter en rättvis värld, även om det kan kännas långt borta...

Hoppas ni alla njuter av julförberedelser å kom ihåg att va snäll mot andra:)!

Kram på Er!