”En resa på tusen mil börjar med ett enda fotsteg”

Hej

Vaknade tidigt idag och kunde inte somna om. Det är många tankar som snurrar runt.... livet är så konstigt å så fruktansvärt orättvist. I tisdags var jag för sista gången på kliniken. Det kändes lite sorgligt för det har verkligen varit roligt att få arbeta där och jag har lärt mig massor. Och människorna som jobbar där är helt underbara. Precis innan jag skulle lämna kliniken kom en kvinna med en liten pojke. Det visade sig att kvinnan var barnets faster, mamma hade dött när barnet bara var 4 månader. Nu är barnet 12månader och förfärligt undernärd, vägde endast 5,9kg. Nu hade barnet dessutom haft diarre x flera senaste dagarna, förmodligen drack de inte rent vatten. Mostern berättade att det fanns fyra syskon till i familjen, pappan arbetade medan farmor tog hand om den här lille killen. Själv arbetade fastern och hade  fyra egna barn. Hon sa att de hade det väldigt fattigt och ville att vi skulle ge mjölk till den här lille killen, hittills hade pojken livnärt sig på risavkok. Jag försökte förklara att den här lille killen behöver vanlig mat – ris, kött, fisk, rönsgaker…men det menade fastern att det inte fanns pengar till.  Vår socialarbetare Meng lovade att göra hembesök hos familjen för att se hur det verkligen står till för att veta hur man ska kunna hjälpa dem bäst i framtiden. Varför ska livet va så olika för olika människor? Hur kan Noah ha fått en så bra start i livet medans den här lille killen inte fått det? Det är i alla fall helt fantastiskt att se personer som Meng arbeta, hon är helt underbar och ger verkligen hopp för en mer rättvis framtid! ”En resa på tusen mil börjar med ett enda fotsteg”

Kram på er!